Igår gick min älskade mormor bort. Hon lämnade efter sig 2 barn, 5 barnbarn, 9 barnbarnsbarn, 1 barnbarnbarnsbarn och många andra som tillhör familj och andra som är vänner.
Hon blev 94 år!
Hon var navet, hon var loket som fick oss andra att tuffa vidare, hon stod först i ledet. Visst, livet kommer att lunka vidare i sin egen takt, om än lite i otakt. Inget kommer någonsin att bli sig likt för hon kommer alltid att fattas oss. Hon var stark, envis och hade massor av mod. Överlevde livmodercancer, bröstcancer och på slutet även hudcancer. Förstå styrkan hon bar på och att klara sig igenom allt detta och lite till.
Att bo i sitt eget hem till slutet var hennes önskan och det fick hon igenom med hjälp av hemtjänsten och av min mamma som hjälpte henne med allt annat som hon kunde tänka sig behöva hjälp med utöver. Där bodde hon i sitt lilla radhus och var så nöjd med det. Det var svårt att ta sig utanför dörren det här sista året men med öppna fönster och dörrar på sommaren så uthärdade hon det. Sista tiden var hon sängliggandes. Vi i familjen kom och hälsade på och var ljusglimtarna i hennes liv. Jag är glad över att jag var hos henne i förrgår och att jag såg dom små reaktionerna hos henne när vi viskade i hennes öra och att känna henne trycka huvudet mot mitt. Det räckte för att jag skulle förstå att hon hörde oss och att hon fick känna att vi var där för henne.
Det var mormor som kallade mig för "Littalej" det är därifrån namnet på min blogg kommer ifrån. Hon betydde så mycket för mig och det har gått upp ännu mer för mig nu när hon är borta.
När jag berättade för Alicia vad som hade hänt så sa hon "Nu sitter gammelmor uppe på ett moln på himlen med farbror Lennart". Lennart som hon aldrig träffat eftersom att han gick bort två månader innan hon föddes men som hon fick en nalle och första startkapitalet av. Han var sambo till min mormor och fanns där sedan jag var två år och var som min morfar eftersom att min riktiga morfar gick bort innan jag föddes. Nallen som Alicia fick heter "Farbror Lennart" och den sover hon med varje natt här hemma. Jag är glad över att mina barn han att fräffa sin gammelmor. Alicia kommer att minnas henne, det är jag säker på men det är värre med Marlon. Jag får visa bilder på dom tillsammans och berätta allt om henne så kommer han i alla fall att få höra talas om henne och på det sättet att veta vem hon var. Ja, gammelmor och inte gammelmormor var det alla barnbarnsbarn sa till henne och det började någon gång för länge sedan för att det förmodligen var lättare att säga.
Hon gillade också att bli kallad så och sa ofta "Tänk att det är jag som är orsaken till alla dessa barn". Hon var ju äldst!
Man minns ofta en person via en doft och hennes doft var Nina Riccis "L'Air du temps". Det stod alltid en flaska på byrån i hallen redo att användas. Den flaskan kommer jag att ofta lukta på när jag sedan börjar att jobba. Hon hade roliga namn på saker och ting, kallade rullatorn för moppe och väskan för murkla och så vidare. Vi skrattade ofta och hade många roliga stunder ihop.
När jag var lite pallade vi äpplen tillsammans, vi var ofta ute i skogen på promenader, nere vid båten och stugan vid den. I stugan fick man på hösten och vintern elda i kaminen och leka med tändstickor på ett fat på bordet. En gång sprack ett fat när det blev för varmt! Nästan all lek var tillåten...
Jag är glad för att vi var där allihop förra julen och julen innan det var vi några där med. Kunde inte hon komma till oss så fick vi komma till henne. Hon var så glad och uppskattade det så mycket, det vet jag.
Hennes styrka vill jag föra vidare för hon var en bra förebild för oss alla. Hon gav sig inte i första taget och inte i andra heller. Hon var snäll, omtänksam, pratsam, sa alltid vad hon tyckte, hängde alltid med i snacket och man pratade med henne som man gjorde med alla andra. Omtyckt av alla, saknad av alla...
För ett litet tag sedan så upptäckte Alicia att vi har ett stort hjärta i vår trädgård. Uppe i en björk har grenarna bildat ett liggande hjärta. Så fint tycker vi!
Orkideér...svenska sådana!
